P3 Dokumentär: Dödsolyckan på K2 2008

Det här är P3-dokumentar.

Om du frågar till en gädda att dra en människa, så drar han också en gädda.

Det här är en dag på miljonen som vi kommer få.

Men då är vi här. Det är inget mer råb.

Vi hör ljud från berget skrikt.

Lysera råb!

Lysera råb!

Lysera råb!

Den gränsen sjäcker och jag gillar balans och jag faller.

Svämar en känsla över mig att det är någonting som är fel.

Det här är kört.

Jag sa att jag inte har tid att lösa ännu mer.

Jag måste bara gå ner.

Det gillar inte att jag måste gå ner.

Det var fruktansvärt jobbigt.

En gädda har dött.

Jag kom upp här för att hjälpa dig.

Och jag ser...

Råb.

Läget sker.

Och...

Och han är död.

Jag var väldigt liten när jag var bort.

Jag var bara 1600 gram.

Och jag var en inkubator.

Det var i den lilla norska kuststaden och Lösund som Cecilia skogföddes.

Det hade varit en svår graviditet för hennes mamma.

Och efter förlossningen när läkarna las Cecilia på vågen vägde hon bara ett och ett halvt kilo.

Hon fick omedelbart lägga sin kuvas.

My mom told me that I was in and out of that for 11 months.

Under Cecilias första år skulle hennes mamma få åka fram och tillbaka mellan sjukhuset och hemmet.

Det var en tuff tid för mamman.

Och oroen för hur hennes lilla tjej skulle klara livet.

Kom att forma Cecilias tidiga år.

Jag var väldigt liten i första året.

Jag kunde inte åka mycket.

Jag kunde inte äta.

Men även om de första åren av Cecilias skogsliv skulle präglats av att ha fötts så liten.

Skulle det senare visa sig att det kan ha gett henne en ovanad förmåga.

Men vad jag har lärt de senaste åren.

Många som har varit en inkubator i de tidiga åren.

Kan ha några advantages i aptitut.

Kring Ålesund finns flera höga berg som Cecilias klättrat i enda centån åren.

Men det var inte förrän hon var 21.

Och utom land så tog sig till toppen av Mont Blanc, Alpenas högsta berg.

Som hon insåg sin kapacitet.

Jag kunde åka upp och jag hade energi för att äta det som vi gjorde.

Inte bara att få tillbaka till toppen.

När jag kom tillbaka var jag väldigt äta.

Jag kunde åka upp och jag ville göra det igen.

När jag var en liten gädda, min färg var användig för att gå till hjälp.

Vilko Van Ojschem var bara en liten pojke när han började klättra.

Uppvuxen är det ganska flacka landet Holland.

Restan med sin pappa till Alpena för ett bestiga berg.

Och där uppe, när de stod på topparna, tittade Vilko hans pappa ut över landskapen.

De pratade inte så mycket.

Men historierna de skulle komma hem med skulle färga hela Wilkons liv.

Vi pratade inte så mycket.

Men för mig var det impressionen att se tillbaka från toppen.

Om vi vill dö.

Det är inte så att vi vill dö.

Definitivt inte.

Vi vill leva och de flesta vill nog leva tills de blir hundra.

Vissa har sagt till och med att man är aldrig så levande som man är när man är nära på att dö.

Men det är klart att med höga mål så kommer höga risker.

Och risker är något som den svenska äventyren Fredrik Sträng är på väg att utsätta sig för sommaren 2008.

Han kommer precis som äventyrarna Cecilie Skog och Vilko Van Ojschen

ingår i en av tre olika expeditioner som vill bestiga K2, världens näst högsta bergstopp.

Vi hade den här drömmen om att göra ett ojort projekt 2008.

Och det var ju en så kallad second sevensamhet.

Alltså den näst högsta berget på varje kontinent på planeten.

Vi var högst motiverade.

Det var en kul period i livet.

Det kändes som att äventyret fanns bakom dörren.

Expeditionens alla klättrare ska mötas i islamma bad i Pakistan.

Det är en varm sommardag när Fredrik Sträng vinkar hejdå till sina föräldrar på Arlanda

för att båda planet som ska ta honom dit.

Det är inte första gången som föräldrarna står på flygplatsen och tar farväl av deras son.

Men just den här gången känns det annorlunda.

Just den här gången är det extra känsla och sant.

Det är inte att de är okunna.

De har läst på omkort.

De vet de höga riskerna som det här berget inbriper.

Far han kunde inte hålla sig.

Han stor grät.

Han kram om mig och så viskade han nu att

Min son, om det känns fel så måste du vända om.

Berget K2 ligger precis på gränsen mellan Kina och Pakistan.

Den första expeditionen som försökte nå den 8 611 meter höga toppen

leddes av den brittiska mystiken Alessu Crowley redan 1902.

Men han tvingades vända om på 7 000 meters höjd

och har drivits till vansinn av malaria och siktat på sina medklättrare med revolver.

Och det skulle dröja 52 år innan någon nådde toppen

av det som sedan dess räknat som ett av världens dödligaste berg.

Var fjärde person som når toppen kommer aldrig komma ner igen.

Vilko van Aushen?

Trots att K2 inte är lika högt som Mount Everest

så anses berget vara mycket svårare att bestiga.

Det är framförallt K2s branta istop

och de många nästan lodrätta partierna

där man inte kan unggkomma rasande sten och is som är så farlig.

Där måste man klättra med en isyxa i var hand.

Tappar man festet kan man falla flera kilometer och krossa små glaciären.

Varje tag med isyxan kan bli en sista.

Varje gång kan man åka med isyxan till summit.

Det är en enorma performens

men om man förbereder till K2 är det verkligen något annat.

När Vilko van Aushen förberedde sig för att klättra upp för K2 den här sommaren

så är det inte hans första gång.

Redan i mitten på 90-talet försökte han ta sig upp

men råkade ut för en allvarlig olycka.

Han var säkrad i rep bakom sin kollega på väg upp för en klippvägg

när han plötsligt hörde ett rop.

Vilko van Aushen undkom med livet i behåll

men trots de allvarliga skadorna kom olyckan inte att bli avskräckande.

Medan Mount Everest har bestigits mer än 4 000 gånger

har färre än 400 personer någonsin nått toppen av K2

och ungefär vad fjärde klättrare har inte Vilko stur.

Det som återstår av deras kroppar lämnar aldrig berget.

Vilko van Aushen kommer göra ytterligare ett försök

att nå K2s topp men tvingas även den gången att vända om.

Sommaren 2008 kommer bli hans tredje försök.

Han sätter ihop ett lag med sina vänner

hålländaren Kass van der Schövel och irländaren Gerr McDonnell.

Samtidigt förbereder sig den norska klättrare

en Cecilie Skog med sin expedition.

I hennes lag ingår hennes man Rolf Bahe

och deras vän Lars Nessa.

Även Cecilie Rolf hade försökt bestiga K2 ett par år tidigare

men tvingades vända om på grund av stormmolavinfara.

Nu ska de göra sitt andra försök.

Det var mig, Rolf, och Östheim.

Han sa att K2 var där innan 2005.

Och sen var det Lars.

Flera av klättrarna filmar under resans gång.

I den här dokumentären hörs material som Vilko

van Roijsjön och Fredrik Sträng har spelat in.

K2 var ett oskrivit blad.

Det var ett nytt land, det var en ny bergskedja.

Det var med en del nya klättare och kollegor också.

Ja, vi är från Nepal och Australien.

Det är många landar.

Vi flyger med bokstavnet talat bergssider på vardera sida.

Det känns som att vingspetsarna nästan striker längs med dessa klippor.

Och så ska vi ta dig till K2.

Tack.

Allting är som första gång jag upplevde,

som är valp som jag täcker snö för första gången.

Jag bara ler och jag är verkligen frodas i den här miljön.

Äntligen är vi ett steg närmare på vägen.

Planet landar i staden Skardo i Pakistan,

som ligger vid Indusfloden,

på gränsen mellan bergskedjorna Himalaya och Karakoran.

Skardo är en knytpunkt för klättrare som vill bestiga K2.

Men Skardo där har vi nu imitterat all utrustning.

Alla snö, ankare, stegen, isyks och resovsäckartält.

Det är alla tunafisk som ska med alla fristorkade rätter.

Det är kylmetevis av rep.

Det är bambupinnar som markerar på vägen upp och ner,

så vi hittar vägen ner igen.

Ja, så är det radiokommunikationsutrustning

av satellit-telefoner och datorer.

Det är ena med det tredje.

Den sista anhalten innan den åtta dagar långa vandringen mot K2s basläger

är i den lilla bynaskål.

Här anlitar klättrare hjälp för att bära utrustningen.

Sen vart det till slut en karavan av över hundra bärare

som skulle bära inför nödigheterna för vi åtta klättrare

och alla dessa rep, tält, mat, utrustning.

Och varje bärare bär ungefär 25 kilo.

När expeditioner bestiger berg gör de det sällan på egen hand,

utan de tar hjälp av lokal arbetskraft som de anställer

och som expertis och lång erfarenhet

från att befinna sig på dessa höjder och i dessa miljöer.

En del är låghöjdsbärare

och hjälper till med att bära utrustning fram till baslägret.

Andra är höghöjdsbärare.

Deras uppgifter kan vara att bära utrustning

som mat eller syrgastuber uppför berget

för stalinor längs rutten eller hjälpa till om någon skadas.

Alla dessa bärare får betalt,

och att balansen mellan klättraren och bäraren

är långt ifrån jämställd.

Den amerikanska författaren Amanda Padwell

har skrivit boken Begravda i himlen

som handlar om bärarna som var med på K2 den här sommaren 2008.

Hon tillbringade flera år med att intervjua bärare

och deras familjer för att kunna skildra bergsklättringen

ur dessa arbetares perspektiv.

Det är i slutet av juni,

och mer än hundra klättrare har nu samlats i baslägret.

De olika expeditionerna har samma målsättning

att nå toppen.

Men toppen kan inte nå sig en klättring,

utan man måste stanna längs vägen i provisoriska läger.

Nu är han med.

Han är med.

Han är med.

Han är med.

Han är med.

Han är med.

Nu är han allra också att bygga de olika lägen.

De är fördelade på respektive 5400 meter.

6100 meter.

6700 meter.

7200 meter och 7800 meter.

Här ska tält finnas.

Det ska finnas sovsäcka, liggunderlag.

Det ska finnas kök, gas,

för att kunna använda till köken

som vi kan smälta snö och laga våra middagar

och täcka vätskebehov.

Allt det jag ska upp

och bära det här

det är en prövning.

Det är som att gå

i lera,

i djup cement

och samtidigt

andra scenar med ett sugrör.

Hallå.

Hur är du?

Väldigt bra.

Nu går det här.

Här är det väldigt stort.

Ja, mig är det bra.

Efter någon vecka är lägren färdigbyggda

och klättrarna har aklimatiserats till den höga höjden.

Något som är en förutsättning

för att kroppen ska klara av att nå toppen.

Det som sker nu

är att vädret visar

sin fulla karaktär.

Det är två veckor av åbruten

i snöstorm.

Folk tror att de kan klämma

den här människa

eller om det inte är successiv

i juli, så går de i august.

Men det är inte så.

Circumstanser måste vara perfekt

för att gå för ett samtidigt push.

Det är inte alla år.

Det är många år

att K2 inte har varit klämt.

Det är inte

för att de inte har klämningar.

Det är bara för att naturen

Det står med vädret

och intensiva snöfallet

gör att alla försöker nå toppen

döds stömda.

Klättrarna får löpande rapporter om vädret

men ännu finns inga tecken på att det ska spricka upp.

Flera expeditioner börjar tvivela på att

Dens kommer kunna göras en toppbestigning

denna säsong.

Och eftersom K2's topp är den sista i världen

som aldrig bestigits under vintern

är tiden knapp.

För vilket van Rooijsjön

skulle det i så fall bli tredje gången

han måste ge upp sin dröm.

I mesthältet myt i baslägret

samlas nu flera av ledarna

för de stora expeditionerna

för att fatta ett beslut

som kommer att påverka alla klättrare.

Vi samlas gemensamt

och kollektivt

så tänker vi att

vi har nog bara ett försök

max att nå toppen

så det är bättre att vi samlar

alla expeditioner.

De olika expeditionerna bestämmer sig

för att gå samman

och om stormen avtar

så ska de bestiga toppen gemensamt.

Och eftersom vi jobbar

som en team

vi jobbar som en team

ingen servier

ingen korenser

ingen amerikaner.

Och eftersom vi jobbar

som en team

vi jobbar som en team

ingen servier

ingen korenser

ingen amerikaner.

Det är bara en team

från every group.

Klättrarna delar upp sig olika grupper

med olika arbetsuppgifter.

En grupp ansvarar till exempel

för att bära upp rep och annan utrustning

på det gemensamma toppförsöket.

En annan grupplig ansvar

är för att fästa en fiskelina

som ska guida klättrarna på vägen ner från toppen

ifall det blir för mörkt för klättrarna

att se den utstakade vägen.

Och så en dag händer det.

Väderlegsrapporterna visar att stormen

kommer avta.

Och om några dagar ska det bli närmast

vinststill och snöfritt.

Vi påbörjar faktiskt

klättringen redan innan

den här väderluckan

börjar på att ge sig.

Så att vi klättrar genom

förhållandevis vindigt väder

de första dagarna.

Men kort efter att klättrarna

är ett sig av mot det översta lägret

för Vilko Van Rooijsken oroande nyheter.

När den pakistanska ledaren för höghöjdspärrarna

insjuknar hastigt

försvinner också den enda personen

som kan kommunicera med alla bärare.

Det bestäms inte heller

vem som ska leda gruppen i hans frånvaro.

Men trots detta plötsliga avbreck

väljer Vilko Van Rooijsken

och de andra klättrarna att fortsätta.

Förutsättningarna känns helt enkelt för bra

för att bestigningen ska avbrytas.

Det här är

en dag på miljonen

som vi kommer få.

Och det upptöcker vi framförallt när vi är

i högsta lägre på 7800 meter.

När Fredrik Sträng når det

översta lägret som möter han den

norska paret Cecilie Skog och Rolf Baer

det är vindstilla

och klarblå himmel.

De står på en isplatå på nästan 8000 meters

höjd och blickar ner

på Bergsmassiven som sträcker sig

så långt ögat kan nå.

Men det var en halv månad

jag trodde att det var snart.

När du går upp

din mussel säger att du måste

bryta eller du måste stoppa.

Men det är så mycket lätt

och du bryter inte.

Det är en bred pyramid

mot K2's topp.

Det är en skräck bland en försjusning.

Hur jag börjar på att kommentera bottleneck.

Det är skönt.

De ser nu rakt upp

i den så kallade bottleneck.

Flaskhalsen som de måste ta sig igenom

för att nå K2's topp.

Det är en smal isränna

där väggar av snö och is

reser sig på vardera sida.

Efter flaskhalsen

svänger leden till vänster

och man måste klättra sidledes

under en överhängande glacier

som när som helst kan rasa.

Och innan de når toppen

börjar sjunka in.

I Väljen i Tältets

tar vi diskussioner längre.

Det sitter jag,

Kieringdor i Kärpa,

Dr. Eric Meyer,

Chris Clinky

och så resonerar vi kring

våran toppattack.

Chris Clinky säger

I'm scared to death.

Kiering säger

I'm not afraid.

Den har en funktion

att göra oss mer lugna

och mer samlade.

Men också på ett

allvarligare plan

också belysa,

visa en stor respekt för det som

kommer all.

Bottleneck är ju ändå

en flaskhals

där man är i skottgluggen

för nedfallande is

och själva ciracken

avanför den,

när som helst kan det brisera

när som helst kan det kollapsa.

Uppgifterna

som de olika expeditionerna tilldelades

när de gick samman i baslägret

ska nu genomföras.

I teorin hade vi tänkt

att vi skulle ha

ett team som går

och gör

klart leden, sätter repen

och så kommer team 2

och så kommer team 3, där jag bland annat

ingick.

Men det ska visa sig att kommunikationen

mellan de olika klättrarna har brustit.

Renan

innan vi

och jag upptäckte

så hade brutits genom att flera klättrar

hade vänt om med nödvändig säkerhetsutrustning.

Det är sent på kvällen nu.

Solen har gått ner

och när klättrarna går och lägger sig

är det bara timmar kvar

tills de ska vandra den sista biten

upp för att nå toppen.

Men de olika miss söderna

har orsakat en spänd stämning

i lägret.

Hon är gruppen som ansvar för att

ta bort den.

Men de olika miss söderna

har orsakat en spänd stämning

i lägret.

Hon är gruppen som har ansvar för att fixera

linorna genom flaskhalsen

och under den överhängande glassiären

ger sig av i mörkret

några timmar senare, är de försenade.

Den sex männen som ingår i den här gruppen

är kärpor från Nepal

och höghöjdsbärare från Pakistan.

Den uttalade anledning

till att de valts ut

är att de ska vara de bästa klättrarna.

Men problemet är att de inte talar samma språk.

Och det är nu som den Pakistanska

ledarens frånvaro får konsekvenser.

Han var den enda som kunde

översätta mellan de olika språken

och den enda som bestigit berget

tidigare.

Nu minter i natten när vi egentligen är fullfart

med att nu måste vi gå upp mot toppen.

Då irrrar folk runt

och knackar på hotelltyp

och frågar om

har ni repen?

Vad är snöankarna?

Vad är iskruvarna?

Jag tror inte det är sant.

Här är vi

i en självklar

vinstdela natt.

Det är en dag på miljonen.

Du får inte sådana dagar

på K2.

Och sen så är det

en mänsklig

aspekt

som helt enkelt

inte får hända

men som avgör om vi kommer

komma upp säkert eller inte.

Det är midnatt

och hela den gemensamma

expeditionen är försenad.

Varje minut räknas

på den här höjden

men det kommer dröja ytterligare ett par timmar

innan alla de 29 klättrarna har kommit i väg.

De är nu på väg

upp över 8 000 meter

ett område som brukar kallas för dödszonen

där kroppen inte får

tillräckligt med syre

och cellerna börjar brytas ner.

Det är fortfarande bäck svart

i den tidlig skog

och hennes grupp lämnade översta lägret.

Den första delen innan flaskhalsen är platt

och ingen säkerhetsutrustning behövs.

Mängden rep som expeditionen

bär med sig är begränsad

som man bör endast använda rep

där det verkligen behövs.

Det var en röp

och vi sa

varför är det en röp här?

Cecilia kommer fram till flaskhalsens botten

där ett gäng klättrare samlats

och hon antar att klättrarna först

i ledet håller på att fästa repen.

Men nu är det här

det är ingen röp ännu

så vi förstår

vad som har hänt.

Den röpen har varit fixad

och det är ingen röp

för röpet.

Vad kan man göra?

Nu är det över

och vi går tillbaka

och börjar dröja

och kanske i nästa år

eller en annan år

eller du ser till oss

och du försöker tänka

om plan B.

Jag startar någon gång

med Dr. Greg Maier

runt klockan två på natten

sist av alla.

Bambupinnarna är borta

och det förstår vem som helst

som inte insatt

och de som inte experter.

Det finns inga butiker

där man kan köpa rep

eller klättutrustning på den här platsen.

Det vi har, det är det vi har

och det är det vi måste leka

och spela med.

Så vi kommer över ett krön

när solens första strålar når toppen

och färger i hjulenrött

och då

svämmar en känsla över mig

att det är någonting som är fel.

Det här är kört.

Klockan är sju på morgonen

men istället för att närma sig toppen

så står klättrarna nu i kö

för att ta sig upp genom bergets

farligaste passage.

För då inser jag

med fullast allvar att

vi är så pass för senare

att fortsätta upp nu

det innebär att vi kommer klättra ner i mörkret

och jag vill inte addera risk

till något som redan är

djupt riskabelt.

Drick Mayer kommer

sagt upp till höger

och jag vet hur han bara

sätter sig ner i snön

och stirrar på mig

genom sin andingsmask

och tar av sig sina goggles.

Det här var vår chans

att nå K2.

Och

det här är en av min

mer bästa dag

jag hade för en lång tid

totalt misskommendation

när det kommer till

gear

och vem som ska bringa det.

Vi kör av rop, vi kör av gear

och vi är

vack

vack

vi är riktigt lätt

jag vet inte vad vi ska göra.

Efter allt slit

under år av

träning och ett år av

förebild så har allt kämpat

för drömt om det

och sen stå så nära

men ändå inte.

Det var fruktansvärt jobbigt.

Jag visste vad beslutet skulle

landa i. Jag skulle vända

men jag var tvungna

att ta om några minuter bara

och depa ihop och vara

förbannad och ledsen över

att den här chansen

gick med förbi.

Det är med tunga steg

som Fredrik Sträng och Erik Majer

tvingas vända om.

Den andra gruppen kommer dock fortsätta

sitt toppförsök.

När vi gick ner till

högsta läget på 7-8 meter

så satt vi in i tälten där vi tog

väl behövt sömn

och började koka ordning vatten

och titta ut genom tältet och

förfärdes över vilken snigelfart

alla klättrar rördes i.

De kom ingenstans.

Klockan tickade och i det här

laget borde de ha varit på toppen

men de var fortfarande långt

ifrån toppen. Vad var det som pågick?

Vad var det som var fel?

Upp i flaskhalsens då klättrarna på led

det går långsamt.

Bakom Vilko Van Rooijsjön

står en serbisk klättrare

vid namn Dren Mandic.

Bakom den serbiska klättraren

som hakat loss sig från repet

står Cecilia Skog.

Serben har problem med sin syrgasthub

och vill tillbaka en bit där han i lugn och ro

för att nå dit måste han passeras

Cecilia.

Vi hör

ljud från berget skrik.

Det dämpas ganska kraftigt

av all snö och det avståndet

som är.

Men vi hör det givligtvis

att det var någonting

som var något som

var något som

var något som

var något som

var något som

var något som

var något som

givligtvis att det var någonting

felställt, annars skulle man inte ha skriket

så mycket.

Den serbiska klättraren

Dren Mandic har fallit handlöst

flera hundra meter.

Genom sin filmkamera kan Fredrik

sträng se den fallena klättraren.

Han hör via radion att Serben

är på väg ner för att se

om Dren Mandic lever och Fredrik bestämmelser

för att möta dem.

I med syrgas, räddningssyrgas

i min ryggsäck

överlevnadsfilt

och sen så börjar

på att kuta mer och mer uppåt.

Men det är

som att bli

dragen ner åt hela tiden.

Lungerna skriker.

Den här luften

finns det inte tillräckligt

med syre partiklar

i luften.

Så är kroppen bara skriker.

Fredrik kämpar sig fram

genom snön och når platsande

två serber och två

höghudspärare samlats

runt sin kollega.

Och

de talar om för mig att

han

är borta.

Han har dött av sina skallskador.

Jag blir mest förbannad.

Det är för en perfekt dag

av alla dessa dagar

i perfekta förhållanden.

Så ska ingenting sånt här ske.

Okej, let's do this together.

My friend is down there.

Och serberna

vädjar om att

kan vi ta ner honom

och genom en värdebegravning.

Då syftar de på att ta ner det basläget.

Det kan vi glömma.

Det går inte. Det är för riskabelt.

Men efter mycket ture

fram och tillbaka så

kommer vi i alla fall överens om

att vi tar dem till högsta lägret

för att

ta en värdebegravning där.

Men det innebär att

vi måste frakta honom ner på

en väldigt brant

snö och isig terräng.

Så vi

gör honom till en konkong

med

en

överlevlandsfilt

runt omkring sig. Och sen så

virar vi honom med rep.

Och sen i två ändar

går så går då jag

och serberna och de två

pakistanerna

och hasar honom ner

för bergs slänten.

En av pakistanierna som går bakom

Fredrik Sträng är en höghidsbärare

vi namn Jan Beig.

Jan Beig går strax bakom mig.

Han har varit

väldigt telemötesgående

och ställt relevanta frågor

inredningsvis.

En kille som verkligen har

huvudet på skaft.

Han har stora respekt och

förtroende för.

De fyra klättrarna som försökt

rädda serben,

men tvingats inse att det var för jäves

är nu på väg ner för berget

för att ge honom en värd i begravning.

De är alla sammankopplade

i ett och samma rep.

Och Fredrik vet att om en faller

så finns en stor risk att alla

slits med ner för stupet.

Sen så märker jag att

det är någonting som är fel

med

Jan Beig

som är pakistanisk höghidsbärare

för det serbiska timmet.

Det drar

inte långstund, då känner jag bara en stor

tyngd som slår

in i min rygg och jag ser

i periferin hur

Jan Beig bara på

tumlar ner på min högerkida och repet

som han håller i, den lindas runt

mina ben och plötsligt känner jag till rygg

och jag håller på att slita sloss från

den här branta slänten.

Och det

jag står där och försöker

att parera

tyngden från ena sidan

och dränns med ena sidanrepet

och sen Jan Beig

håller i andra sidanrepet och det här går runt

mina ben.

Release the rope!

Release the rope!

Det enda han hade behövt

göra är att sätta ner isyxan ner

med stegen så hade han varit fine

och hade han varit på

branta sluttningen utan någon hjälp

men här gör han inte, han hänger i repet

desperat

jag ser framför mig hur jag måste

göra ett indianskutt för att hoppa

över repet och sen

borra in min isyxa i den här

pansarisen och den här pansar

snönskaren

för att på något sätt kunna

rädda mig själv från den här knipan

men jag ber sista gången release

the rope och då släpper

Jan Beig repet

kan han ner

Jan Beig kan han nu ner för den branta

sluttningen, Fredrik och de andra

klättrarna hoppas att han ska få fäste

isen, men han lyckas inte

på ena sidan ser det ett stup

på flera hundra meter

i mitten ser

en snösländ som

slackar ut mot

det högsta läget och på högerkidan

så är det ett avgrundsdjup

vi hoppas nu att han ska

stanna upp sin fart

i mitten

och det ser så ut

men i sista sekund

så börjar hans kropp

att vrida sig vänster

och han faller

handlöst

rakt ut i luften

och försvinner

get down

get down

let's go down

vi lämnar den mandrex kropp

på slänten

och så går vi ner till högsta lägret

Fredrik är i chock till stånd

men börjar samla ihop utrustningen

för att kunna gå tillbaka och leta

efter Jan Beig

men mina vänner håller mig tillbaka

det finns

ingen chans i världen

att någon kan ha överlevt ett sådant fall

på 200 meter

rakt ner i en glaciär

och jag är så jävla

förbannad

och ledsen

det är en

virvelvind av

tankar som känns som kaktus

i huvudet, det sticker

det blikströr

elektriska stötar

jag brottas mot en

ren och skär

terror just nu

uppe i flaskhalsen strax under K2's topp

funderar Cecilia Skog, Wilco van Roijsjén

och de andra klättrarna

på vad de ska göra nu

de har sett med egna ögon

hur den serbiska klättrarna som nyss stod

inklämd mellan dem

fallit flera hundra meter

om han är vid liv

expeditionen är kraftigt försenad

och de har redan tillbringat flera timmar

i den farliga zonen

ovan 8 000 meters höjd

det lämmat de nu står inför är

ska de avbryta

eller ska de fortsätta toppförsöket

det är lätt

det är inte vad vi ska vara

det är inte hur vi bilderat

natt

utveckling

men det är fortfarande

liten

och det är verkligen

svårt

jag har tagit av min tändstift

och det finns så många reasons

att fortsätta

men samtidigt som Cecilia Skog

och Wilco van Roijsjén vägra upp tanken

på att nå toppen

har Fredrik Sträng ett annat perspektiv

och allting känns bara

för jävligt

samtidigt fortsätter klättrarna upp

nu är två döda

redan vid lunchtid

och folk fortsätter upp

och jag kan inte tro mina ögon

det har gått mer än 12 timmar

sen klättrarna började den sista

ansträngande bestigningen för att nå toppen

för varje höjd meter

klättrarna tas i blir luften tunnare

och det blir svårare att andas

de har tagit sig genom flaskhalsen

de har gått sidledes under glaciären

och nu är det bara 300 meter

kvar till toppen

då börjar krafterna och Cecilia Skogsman

Rolf Baer att tryta

hur är du?

jag är bra

det är inte en bra dag idag

det är en bra dag för mig

det är inte en bra dag

just efter de fixade rörelser

Rolf decides

att han inte vill klämma

mycket längre

och han inte vill börja

klämma innan vi går

han kommer bara där och vänt för oss

med Cecilia Skoga ork kvar

så utan sin makaroll fortsätter hon mot toppen

hon kommer lyckas

för nu tar sig klättrarna

än efter den

äntligen sig upp på K2's topp

8.611 meter över havet

det är för långt

för hög

det är för svårt

och jag står där

Martin, vi står på toppen

i Kato

Gereld, Kass

Temba och Xellor

över om 6 uplatsen i lite tid

det var en stor dröm för mig

för Gereld

ständigt på sommeren av K2

den första äresklimaren

kring sina glasar

du ser de bräder

de sparkliga älskar

med hända upp i skogen

det var den momenten

att se den här visen upp

det var fantastiskt

att se den här

väntan till Kina

det var så jäkligt

på samma tid

jag vet att

vi är

bara halvväg

det börjar bli mörkt

och klättrarna är högst medvetna

om att flest olyckor sker på vägen

ner från toppen

två klättrar har redan dött

på vägen upp

och av de 29 klättrarna som gaser av

befinner sig fortfarande 18 stycken

i dödszonen

alltså över 8000 meter

vi är klämande

särskilt

och suddenly

vi ser

Rolf

han är bara satt

och väntar

och jag vet att

han är så bäst

som han har varit på sommet

när Cecilia och Lars vandrar ner

från toppen

finner de Rolf på samma plats där de nyss skyldes åt

gemensamt ska de tre klättrarna

nu försöka ta sig ner till det

översta lägret där de ska övernatta

Cecilia får syn

på det hundra meter långa rep

som de har lämnat på sin väg upp mot toppen

det börjar bli mörkt och de tar fram sina pannlampor

för att kunna se bättre

Lars frågade

Rolf

så Rolf

vill du

repela först eller

vill du gå tillbaka?

och han sa

jag går först

du

ser efter min vän

för mig

Rolf baer leder vägen i mörkret

ner mot det översta lägret

de tar fram till leden

som ska ta dem tillbaka till flaskhalsen

överleden hänger den stora glaciären

av is och snö

Cecilia ser Rolf

och går mörkt därifrån för sig

jag kan se

sin led

och suddenly

jag tror

det är som en övkvak

det gränsen är skönt

och jag löser balans

och jag faller på den rörelsen

och jag ser

Rolf

ljud disappear

och

han är gärna

och jag står där

jag tror

jag kallar hans namn

många gånger

och då

Lars kommer

och rappellerar

och rör mig

och

och

och

och han säger att

vi måste fortsätta

vi måste fortsätta

och jag sa att jag inte vet

vad Rolf är

jag vet inte, jag såg hans ledlamp

och han sa

det är det här

Cecilia

och han passar mig och jag ser

okej, det finns inga mer

fixa linjer

de är

avlagna

men jag har 100 meter

av rolf i min bäckpack

repet som Cecilia

i sista stund tog med sig ner

kommer bli deras livlina

Cecilia är jo chock

och kan inte förstå vad som hände med hennes mann, Rolf

hon står som paralyserad

när hon hör Lars ruppa på henne

nerifrån flaskhalsen

som en väldigt positiv

voj

Cecilia, kom här, kom här

det är som om

han har fått rolf

det är vad jag tänker

han är där vänta för mig

i bultarna

så jag kommer efter henne

ruppa med ingen ledlamp

och på bultarna

ruppa

jag ser bara en person

det är bara stor, stor

och det ser ut som

ett nytt stort stort stort

som vi klämde upp några timmar tidigare

nu har Cecilia och Lars inget rep kvar

och bara Lars pann lampa som kan ge ett svagt ljus

när de nu ska klättra ner genom den svåra

flaskhalsen i nattmörkret

har de bara sina isyxor

och steggärna att förlita sig på

och jag kan inte förstå

mycket av det

men jag förstår

just

isax

crampon crampon

isax crampon crampon

och bara

jobba på vägen

centimeter för centimeter

och

och vare att

här finns ingen plats att få

jag tänker att

om jag bara går till camp 4

han blir där

han blir där

vänta för

för oss där

jag bara hade

jag kunde inte tänka

om något

annat

efter flera timmars nedstigning

når Cecilia och Lars till slut lägret

där de planerat att övernatta

vi ser

våra

våra tent

och jag remerar att

han inte är ute

vänta för mig

det är som att

varför han inte är ute

vänta för mig

men han är inte där

och har därför inte insett att repen är borta

och söker nu desperat efter linorna

de vet att de befundet sig för länge

i dödssonen

och de vet att de måste ta sig ner därifrån

men mörkret gör att de söker i brindo

och de vet att ett enda felsteg

kan bli det sista

när värmen som fanns under dagen

är borta

kryper den isande kylan fram

vissa nätter kan det bli så kallt

som minus 65 grader där de befinner sig

de bestämmer sig för att gräva bivacker

det vill säga gropar i snön

som skyddar mot den värsta kylan

och inväntar där soluppgången

lite längre ner på berget

tillbringar Fredrik Sträng natten i det översta lägret

ovetande som hur det gott för Vilko vanra ojsen

och de andra klättrarna

det hela natten så strömar in en och annan

och det finns ingen samlad bild över

vilka som är kvar och vilka som saknas

vi försöker semla in den med informationen

tidigt på morgon kan vi konstatera att fler

har mist sitt liv på berget

men hur många och vart

och vart finns de som fortfarande över liv

när Cecilia Skog vaknar i sitt telt nästa morgon

ligger Dimman tjock utanför

och hon kan inte längre se toppen av k2

och jag har ingen idé vad det har varit

på denna måndag

det var den första avlagningen

jag vet inte hur många

men jag kan inte förstå

i morgon

varför alla inte tittar på alla med mig

Lars och Öjstein

Cecilia

Rolf är död

du kan inte hitta henne

vi måste gå ner

Cecilie Skog till löklättrarna som nu lämnade översta lägret

även Fredrik Sträng inser att han inte kommer

kunna stanna kvar där enn att till

så många människor missar

och vi är i ett tydligt kamp

4-5 meter

vi är tydligt trakt

vi måste gå ner

det är inte så mycket som vi kan göra

vi kan läsa för folk som är här

det är viktigt

men vi kan inte läsa för folk som är här

vi har varit här två nivåer

två nivåer ännu

spela en tredje nivå

jag vet inte om jag kan stanna kvar

uppe i Dimman reser sig Wilco van Roijsken

och de andra två klättrarna ur sina snögropar

de har överlevt natten i dödszonen

utan vatten, mat eller syrgas

men tiden är knapp, nu måste de ner

och repen som de letade efter i mörkret

går fortfarande inte att hitta

Wilco lyfter på sina skidglas ögon

för att kunna se bättre

det är ett ödesstigert misstag

för det skarpa ljuset tränger in i hans ögon

och gör honom snöblind

det är bara en måltid att förbereda

för att stå och vänta

men om du stå och vänta

kan du inte stå

jag vet inte om jag kan stanna kvar

jag måste gå ner

det är inget som jag måste gå ner

det är den sista gången

de kommer ses

han vet inte om han är på rätt väg

och snart gör han en makaber upptäckt

längs en klippväg ser han nu två

koreaniska klättrare

och en kärpa hänger fast surrade i rep

han förstår att de hänger hela natten

Han frågade för några glöver för att han hade blivit kvar i fallen.

Så han fick min spärrglöver.

Jag frågade till honom om de fick kontakt med baskampen.

De sa ja, ja. Men jag kunde inte göra nåt rätt senare.

I det översta lägret beordrar ledaren för den koreanska expeditionen-

som hade radiekontakt med de fastsurrade klättrarna under natten.

Att två av timmets kärpor bröder vid en anbåte.

Ska ge sig upp på ett räddningsförsök för att skära loss de tre från repen.

Motvilligt går de med på det livsfarliga uppdraget-

berättar författaren Amanda Paddogan.

Men de gjorde det i alla sätt.

Vad som sen hände kan ingen säga med hundra procent i säkerhet.

Men det man vet är att ännu en stor lavin löstes ut.

Den slitt med sig klättrarna som satt fastsurrade i bergsklippan-

samt en av bröderna båte som bådats upp för att genomföra räddningsaktionen.

Irlandaren Gerard McDonald ryktes troligen också med i lavinen.

Och vi vet att en av survivorna sa att hur de understod.

Hur de understod det.

Så det är en bra tragi att de inte sa nej.

De var uppe på vägen för att sälja en familj.

Många av vägen kommer att sälja sig och i en reskueffort...

...för att de tror att det är rätt.

Vilko van Rooijschens beslut att lämna de tre klättrarna hängande-

av satsen var oentvikligt? Det fanns inget mer han kunde göra, säger han.

Jag kunde tycka att det var en nivå på mitt liv att vara eller inte.

Olyckan på berget K2 mellan Kina och Pakistan krävde minst-

11 klättrares liv och ytterligare åtta skadades svårt.

En av dem som deltog räddningsarbetet, Fredrik Sträng, berättar nu själv om dramat.

Jag blev ju språkröret i den här mediasvängen.

Nyheten om katastrofen och de saknade klättrarna sprids över hela världen.

Där vi gemensamt och kollektivt bestämdes, går ut med ett officiellt uttalande.

Det här kan vi säga, det här kan vi inte säga.

Och när de här jävla telefonerna ursäkta min franska ringde-

så bar vi dem att det här är vad vi vet och vi får be om återkomma om resten.

Och så sa vi det som hade skett.

Sen vet jag att jag, i all den här traumat och i kalabaliken-

sa två saker som var min personlig åsikt.

Han anser dessutom att Olyckan förvärrade sig av att så många klättrarna var på berget samtidigt-

och utan tillräcklig kunskap.

Och det här retar ju Gallfever på många.

Och det förstår jag när det är så pass nära den olika som har skett.

Men jag tror inte att många förstår att jag befann mig i chock.

Och jag befann mig djupt traumatiserat på 5 000 meter.

Det har fortfarande kämpat för mitt liv och vad jag överlev efter.

Det sa en utmattning som jag hade befundit mig i.

Skulle du uttala det på samma sätt idag?

Jag skulle uttala att det jag sa senare.

De klättrade som ännu inte lyckats ta sig ner, befaras nu och var döda.

Det ska inte vara möjligt att överleva så många timmar-

och en för 8 000 meter utan syregas.

Men det var vilko van Rajsjön har gjort.

Snö blind redan runt, ovetande som vad han är-

och försöker komma på hur han snabbast kan ta sig ur dödssonen.

En idé är att kasta sig ut från berget och tumla ner fritt-

för att snabbare komma ur den farliga sonen.

Men han är såklart medveten om att det förmodligen skulle bli hans död.

Jag tror att jag kommer att falla 1-300 meter.

Hoppas att jag bara bryr mig ner-

och det finns nog en möjlighet att gå ner.

Om du har bra luck är du död.

Men trots utmattningen och att hans kropp nu börjar brytas ner-

bestämmer han sig för att inte släppa taget från klippväggen.

Plötsligt minns han satellittelefonen som ligger i fickan-

och han knappar in det enda telefonnummer han kan utan till.

Det går till hans fru i Holland som nåts av de oroväckande nyheter-

om att klättra det dött på K2.

Med hjälp från operatören lyckas man spåra samtalet-

och på ett ungefär här reda på vad Vilko befinner sig.

Det förmedlar sig två klättrare från det holländska teamet-

som vägrat i upphoppet om sin vän och stannat kvar i det översta lägret.

Jag blir mörkt igen och jag vet att om jag inte ville falla i en kurva-

jag hade att vänt en annan natt.

För andra natten i rad tvingas Vilko grava ner sig i snön-

och försöka överleva Kylan. Han har förfrusit sina tår-

och kan inte känna sina fötter.

När solen går upp för tredje gången, sen toppatacken inleddes-

är holländaren Vilko van Roijsen merakulös nog fortfarande vid liv.

När ljuset stiger upp över berget så tror han att han hallucinerar-

när han plötsligt ser ur två personer, vinkar i snön hundra meter bort.

Allvarligt frostskadad men vid liv har Vilko van Roijsen lyckats ha sig ner-

till läget tre, den näst högsta lägret.

I sin erfärd gick han i tidigt skede ner på fel sida av Bergskamman-

och var därför tvungen att släppa sig ner hela vägen till 7 000 höjdmeter.

En av männen som nu vinkar är hans hålländska vän Kass-

som han tappade bort efter att de nått toppen ihop.

När Vilko leds in i baslägret har det gått mer än 50 timmar-

sen expeditionen började gå mot toppen.

Efter ett par dagar kommer då äntligen Vilko van Roijsen ner-

med Kass-

hans vän från Holland.

Alla har kraftiga förfrysningsskador på tår-

fattor, fingrar, näsa, ansikte.

Ner i baslägret börjar man inse tragedins omfattning.

Av de 29 klättrarna som gav sig av mot toppen kom 18 upp.

Men 11 klättrare skulle aldrig komma ner igen.

En av de som lyckats ha sig ner med livet i behåll är Cecilia i skog.

När hon kliver in i baslägret tar hon fortfarande inte i ett upphoppet-

om att hennes mannrollf på ett merakulöst sätt ska stå där och vänta på henne.

Och jag hade inte även tittat på henne någonstans.

Så jag kan bara utövna hur bärande han måste vara.

Inte att jag tittade på henne någonstans.

Nu till Pachistan, där den senaste survivoren av en svårighet-

tillbaka till K2 var färdiga till säkerheten idag.

11 andra klättare died och försökte konkurrera världens världens högsta pek.

Det har naturligtvis bortgivit mig om hur anonymt de högaktiga arbeten var.

Författaren Amanda Padwan påbörjade jobbet med sin bok-

Begravda i himlen efter att hennes vän höghydsbära den Karim-

dog i tragedin på K2 den där sommaren.

Hon provocerades av att männen som jobbat för expeditionerna-

inte ens nämndes vid namn i nyhetsrapporteringen.

Enligt Amanda Padwan så förlorade familjen-

till de omkomna inte bara en familjemedlem.

De förlorade även sin enda inkomstkälla.

Och livförsäkringarna som höghydsbärare ofta tecknar inför resor-

kan på grund av krypål i kontrakten ogilt förklaras.

Detta var fallet med Karims livförsäkring.

När det är på vägen-

insurningen kommer att bli förvågad.

Du måste ha nån som tittar och testa att de ser det.

Det är verkligen svårt och i kontakt med K2.

Jag måste-

att göra dem det hårdaste telefonkall i mitt liv.

Jag måste kalla min parents i law och säga-

att de är de sista barnen.

Och det är så svårt.

Min father i law och resten av världen-

vet vad som har gått på vägen mer än mig.

Han vet att det här telefonkall kommer att bli förvågad.

Han är så förberedd.

Han säger att du måste komma tillbaka till oss.

Nu har vi bara dig.

Vilko VanRoyskens förfrisningskador var så allvarlig-

att han var tvungen att amputera sina tår?

Men trots att han förlorade sin närmaste vän-

irländaren Ger McDonnell, har han fortsatt bestiga världens högsta berg.

Jag sitter här.

Det kanske inte är logiskt.

Det kanske har varit det andra gången.

Jag var på vägen.

Det skulle också vara okej.

Det är svårt att säga.

Men min vän och alla som vet mig väldigt bra-

vet att det här är mitt liv.

Jag plågades tidigare när jag kom hem av postdramatisk stress.

Jag kunde vakna mitt i natten och kravla mig till toaletten.

Spyl, för jag skakade av rädsla.

Och den här tankarna förföljde mig.

Dels skuldkänslarna för att jag har överlevt och inte andra.

Men också över att jag återupplevde de här starka minnerna-

över det hemska som sködde.

Det tog ut tid att bearbeta det.

9 år efter tragedin på K2-

kommer Fredrik Sträng att återvända till platsen-

där han förlorade flera av sina kollegor.

Jag måste återse K2 och förlika mig med-

det jobbiga som hade erfarenhet.

Jag kunde liksom inte släppa tanken på det här.

Och jag kände att jag hade det som krävdes.

Jag kände till berget och hade avklarat mängder med 8 000 m berget.

Så att åka tillbaka 2017 var kanske det mest saliga i ord.

Det var bara som återvända till en gammal vän.

Du har hört P3-dokumentär om dödslyckan på K2-

av Ivan Solander och mig, Mattila Blom.

Producent var David Mer och ljudtekniker Ludvig Jansson.

Dokumentären är gjord 2020.

Arkivematerial kommer från Fredrik Strängs privata inspelningar-

Vilko Van Auy Jöns inspelningar och CBS News.

Machine-generated transcript that may contain inaccuracies.